Två veckor har nu gått av vårt sommarlov på den här breddgraden. Sommarlovskänslan har då inte infunnit sig alls utan vi har jobbat i ett streck hela veckan och är aningen utslitna. De har bland annat resulterat dåligt bloggande och dåligt samvete. För att lindra det dåliga samvetet och det dåliga bloggandet ska vi berätta om när vi besteg Lejonklippan.
Freja och Matilda var lediga en söndag efter tre dagars slit på jobbet. De tänkte lite fint att det var dags att utforska Lofotens slätter. Kära lilla Janne, bilen som också är kallad Röda Faran, tog oss, tidigt en lätt bakfull morgon, ut från Henningsvaer och nordväst till Gimsöy. Gimsöy är en lite mindre ö på Lofoten som ligger mellan Austvågöy oh Vestvågöy. Efter en dramatisk bilfärd på smala vägar med möten av bland annat bussar och husbilar kom Freja och Matilda över bron som leder över en av de starkaste strömmarna i Norge, Gimsöystrauma. Freja, som var föste kartläsare, guidade lilla Janne, körd av Matilda, ut mot Hov på norrsidan där Lejonklippan ligger.
Lejonklippan är en hög klippa, en stor klippa, en klippa med en sluttning och ett stup på exakt 368 möh. Det bor inte lejon på Lejonklippan. När flickorna kom fram mot starten på sin tur parkerade de nära vägen och upptäckte till sin förvåning att de parkerat precis i utkanten av green. Ja, tro det eller ej, det ligger en golfbana på Gimsöy, alldeles vid havet. Freja och Matilda kan nog utnämna golfbanan till en av de vackraste de har besökt.
Den dramatiska klättringen upp var plågsam, speciellt för Freja som är halt. Det var mycket tunga andetag och svetten rann längs ryggraden. Den dramatiska klättringen, 368 meter rakt upp (egentligen en ganska fin vandringsled som inte var det minsta farlig) tog ungefär 45 minuter. På vägen upp utfördes det lite KBT då Freja övade, med Matildas hjälp, på att gå lagom nära kanten till ett stup. Det var lite ångestladdat, men flickorna klarade sig bra upp till toppen. Väl uppe var första gången som Matilda och Freja stod på toppen av världen. För att fira blev det knäckemackor med gulost till lunch. Utsikten var magnifik då man såg till Henningvaer och till Vestvågöy och även ner på den förtjusande, kritvita stranden nedanför. Det blev fotosession, se bilder.
Den aningen mindre dramatiska nedfärden tog ca 10 minuter och klampande i ett träsk.
Vad som inte nämnts än är att det här var något som Freja och Matilda gjorde för att fira Sveriges Nationaldag. Som avslutning på dagen var det planerade fras-våfflor hemma i huset. Flickorna var dock ganska trötta, till och med så trötta att Freja somnade och Matilda stod och vispade förgäves sin grädde till våfflorna utan att någonting skedde. Efter ca 20 minuters vispande sa Freja ungefär så här ”du vet om att det där inte är vispgrädde, va?”. Då sprang Matilda till Mix och köpte vispgrädde och snip snap snut så var nationaldagen slut.
P.S. Solen sken hela dagen
Matilda före bestigningen, Renfjället mössan från mormor kom till god användning!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar