Bildbevis

I den här bloggen blir det inte så mycket skrivet utan vi tänkte istället lägga upp några få bilder på hur det ser ut i Henningsvaer.

Det här är den första synen som möter oss nr vi kliver ut ur huset. Observera torrfiskarna uppe till höger

En vacker bild tagen från vår närmaste vandringsled som leder upp på berget till en sjö som kallas för Heia vannet

Uppe vid Heia går det att se ut över vårt lilla fiskevaer. Som ni ser är byn inte stor, men vacker. Vi bor på vänster sidan av vågbrytaren i mitten

Här är en bild från bryggan alldeles utanför vårt hus där vi sitter och äter middag eller frukost om vädret tillåter

Sankt Hans och kjempetorskar

Som utlovat kommer här en beskrivning av norsk midsommarafton och vad vi gjorde denna underbar dag. Först kan vi tillägga att vi tidpunkten hade sommaren inte kommit till Lofoten ännu. För att klargöra ännu en sak är norsk midsommar den 23 juni varje år och kallas för Sankt Hans. Det man då gör är att elda upp allt skräp som man samlat på sig under året och sedan äta römmegröt som är en gröt gjord på römme. Römme är det mest fantastiska på denna jord, någonstans mellan crème fraiche och gräddfil, fast mycket godare

Dagen till ära jobbade vi båda full dag, vilket gick bra och var egentligen ganska händelselöst. Vi försökte prata lite med Tom och Mariann om midsommar, men förstod snabbt att det inte är någon stor tradition som midsommar i Sverige är. Här firar alla lite halvt sporadiskt. Eftersom Freja hade varit så tankspridd i några dagar tyckte vår Tom att vi båda skulle följa med ut på djuphavsfiske, tre timmar på kvällen, för att tänka på något annat. På vår arbetsplats erbjuder vi nämligen djuphavsfiske varje kväll till turister. Det man då gör är att pilka efter torsk, kolja eller sej. Det kan hända att man får en stenbit och någon har tydligen lyckats få en hälleflundra någon gång. Matilda var lite skeptisk och ville gärna smaka römmegröt istället, men Freja lyckades, med lite övertalning och löften om att laga römmegröt en annan dag, få med sig Matilda på fiske.

Det började riktigt bra då vi gick ut med båten, utrustad med gps och ekolod. Ekolodet visar var det finns fisk så att gästerna förhoppningsvis inte ska behöva betala i onödan. Väldigt häftigt! Vi började pilka snällt med Tom som instruktör och våra slutsatser är ungefär:

Det är väldigt jobbigt att pilka då man får mjölksyra i armarna

Att det går väldigt hög sjö så att man måste hålla i sig i relingen är inte det minsta fördelaktigt.

Även de så kallade ”småfiskarna” känns som fullvuxna valar när man ska dra upp dem på båten.

Freja fiskade, med stora problem och hjälp från Tom, en helt okej sej, medan Matilda galant tog upp en liten torsk med egen kraft. Eftersom det blåste väldigt mycket var det höga vågor och kallt. Vi får ju följa med på de här fisketurerna varje dag om vi vill, vilket ledde till det bekväma alternativet, sitta inne i hytten och värma sig och lyssna på Dire Straits. Riktigt mysigt, fram till att Matilda försiktigt men med eftertryck säger ”Nu vill jag hem”. Vår makaronimiddag gjorde sig tydligen inte särskilt bra som basföda före en båttur. Men Matilda klarade hela turen fint, utan att kräkas (enbart illamående) och slutsatsen var ungefär; Det är helt underbart att vara på land!

Det visade sig tyvärr att vi inte var de mästarna på att rensa fisk som vi trodde att vi var. Det fick vi surt erfara när Tom kom och suckade åt oss och visade med snabba vana rörelser hur man rensade fisk. Det gick på ca 20 sekunder för honom medan vi stod i ca 30 minuter för att få två, halvt demolerade, fiskfiléer.

Intressant norsk midsommar kan man lugnt säga och fisken har vi nu ätit upp och vi kan båda rekommendera ”Rutiga kokboken”. Den är helt fantastisk och det finns väldigt många bra recept för just torsk och sej (chillimarinerad sej är fantastiskt). Här lägger Freja in ett tack till den vänliga själ som gav henne den i studentgåva, för hon kommer nämligen inte ihåg vem det var.

To be continued…

Freja som storfiskare

Matilda som storfiskare

Alla kjempetorskar

Våra tappra försök till att rensa fisk

Tankar, storm och bröllop

Här uppe, i Henningsvaer, finns det gott om tid för att leva med sig själv. Det finns så mycket tid att tänka. För oss som, hela vintern, har levt med andra människor helt inpå kroppen ca 24 timmar om dygnet kan det ibland bli lite överväldigande. Egentligen skulle man kunna uttrycka det som att man nästan blir lite utsliten över att behöva ta ställning till sina egna känslor hela tiden. Men det är nog ganska nyttigt också.

Idag har det gått tre veckor sedan vi kom in på den slingrande vägen mellan Rörvik och Henningsvaer. Vi har jobbat och jobbat och jobbat och vi tänker. Vi tänker på hur mycket pengar som kommer att klirra in på det norska kontot lagom till att vi är panka efter midsommarfirandena x2. Det är nämligen så att den norska midsommarafton, Sankthans, är den 23 juni och vi i Sverige firar den 25. Så det kommer att bli dubbelt upp. Tillägg här är att norsk midsommarafton firas med midsommarbål och römmegröt och inte med sprit, sill och potatis.

På jobbet går allting bra och våra chefer, Tom och Mariann, är väldigt snälla och omhändertagande. Vi får våfflor nästa varje dag och då det inte blir våfflor får vi hemmarökt vildlax istället. Det är nog, seriöst, den godaste laxen som finns i hela världen för den är så fet. Våra chefer är också snälla som röt åt våra gäster att de inte fick ändra kanal på Wide screenen i receptionen bara för att två små jenter från Sverige skulle få se ett bröllop. Och vilket bröllop sedan!

Kommentar: ”Alla killar där ute borde lära sig av Prins Daniels tal till Kronprinsessan Victoria, that’s true love”

Så Matilda och Freja satt alltså i receptionen på Henningsvaer Rorbuer tillsammans med ett gäng skalliga, lite smått äckliga, fulla/bakfulla Suzuki-medarbetare och såg hur Sverige fick en ny prins.

Nästa sak på listan över ting som måste berättas är att vi har haft ledigt en dag, tro det eller ej. Det var i torsdags och vi vaknade med en lätt huvudvärk som känns lite patetisk med tanke på att vi drack varsitt glas vin och en halv öl var kvällen innan (vi håller nog på att bli gamla då vi båda närmar oss åldern av 22 år). Underbra lilla Janne, Röda Faran, tog oss ut mot Vestvågöy tillsammans med våra vänner Emma och Johanna, som jobbar på Fiskekrogen. När vi började köra och kom ut mot Rörvik öppnade sig himlen och det började regna. Samtidigt smög dimman in över det här underbara ö-landskapet. Vi som hade bestämt oss för att gå en tur nere mot Stamsund, som ligger på sydsidan av Vetsvågöy, insåg efter en timmes bilkörning att det inte skulle bli någon tur. Detta berodde då självklart inte på regnet utan på dimman.

Regler:

1. Gå aldrig ut i fjällen i dimma (härom veckan var det nämligen en erfaren vandrare som dog på Kebenikaise på grund av dimman)

Vi åkte vidare mot Stamsund istället, som vi trodde var en mysig liten stad. Slutsatsen blev att Stamsund är den fulaste lilla byn på hela Lofoten. Det är bara några stora baracker. Istället åkte vi tillbaka hela vägen för att fika på ett kafé på vägen som heter Rebecca. Det var stängt. Så vår mysiga lilla tur slutade med att vi åkte hem och sa hej då till varandra utan att ha rört på oss alls.

Freja, som kan vara lite otålig ibland, tog trots allt tappert tag i sitt lilla fiskespö och gick ut för att fixa middag medan Matilda gick och sov middag. Efter många tårar, då linan trasslade in sig totalt, och samtal till pappa för att få stöd och tips så kom Freja hem med två små sej som hon tappert rensade på bryggan utanför huset. De små sejarna kostade svett, blod, tårar, och två drag. Totalt ca massa energi plus 200 kronor. Men det var det värt. Nu är det dags för att köpa nya drag och starkare lina och så är det bara på den igen.

Vi återkommer med nya berättelser. I nästa avsnitt av bloggen kommer Ni, läsare, att få veta mer exakt vad som sker på norsk midsommarafton.

P.S. Det har varit dåligt väder här och storm sedan förra inlägget, se bilder…

Det här inlägget är skrivet av Freja

Vår fina fiskmåltid, lite sej i ugn

Bron över Gimsöystraumen i storm och spöregn

Storm i Henningsvaer, kortet taget på bron mellan Henningsvaer och Engsöya

Fint oväder i Henningsvaer

Life is like a box of chocolate!

Såhär glada (och snygga, hmmm) blir vi när vi äter choklad!

Eftersom vi bara har jobbat den här veckan och inte gjort så mycket spännande så tänker vi härmed skriva ett inlägg om choklad. För vi har ätit choklad. Det var vi värda.

Vi har som sagt jobbat hela veckan och är lite utslitna så igår, fredagen, städade Matilda rorbuer efter en grupp och massa rika oljemänniskor, oljeshejk. Det innebar att det fanns kvar en massa choklad på rorbuerna som vi kunde äta upp. Matilda som är lite väluppfostrad åt dock inte av den här chokladen medan Freja som latade sig i receptionen frossade bäst hon kunde. Vad vi ska lägga till här är att vi inte har ätit godis eller choklad på två veckor.

Efter jobbet gick vi hem och lagade en underbar, det var Matilda som var mästerkock, torsk-gryta med ris. Inlägg; vi har fått färsk torsk av Tom och Mariann (våra chefer). Det var helt fantastiskt gott, men vi var ändå inte helt tillfredsställda efter middagen. Behovet av något sött blev till och med så stort att vi rusade iväg till kiosken och handlade choklad utan att diska av middagen först. Väl på kiosken berättade vi om vårt chokladbehov för kioskägaren som förstod oss till fullo. Resultatet blev, 51 kronor mindre i matkassan och en Freia Meleksjokolade till Matilda och utvalda chokladbitar bland Smågott-godiset till Freja. Det mest plågsamma vi har gjort hittills är att gå hem från kiosken och diska utan att få smaka på chokladen först. Det var strongt av oss.

Kvällen resulterade i Dirty Dancing, för andra gången i Salongen, choklad och sprudlande lycka.

Bloggen av dåligt samvete och bestigning av lejonklippan!

Två veckor har nu gått av vårt sommarlov på den här breddgraden. Sommarlovskänslan har då inte infunnit sig alls utan vi har jobbat i ett streck hela veckan och är aningen utslitna. De har bland annat resulterat dåligt bloggande och dåligt samvete. För att lindra det dåliga samvetet och det dåliga bloggandet ska vi berätta om när vi besteg Lejonklippan.

Freja och Matilda var lediga en söndag efter tre dagars slit på jobbet. De tänkte lite fint att det var dags att utforska Lofotens slätter. Kära lilla Janne, bilen som också är kallad Röda Faran, tog oss, tidigt en lätt bakfull morgon, ut från Henningsvaer och nordväst till Gimsöy. Gimsöy är en lite mindre ö på Lofoten som ligger mellan Austvågöy oh Vestvågöy. Efter en dramatisk bilfärd på smala vägar med möten av bland annat bussar och husbilar kom Freja och Matilda över bron som leder över en av de starkaste strömmarna i Norge, Gimsöystrauma. Freja, som var föste kartläsare, guidade lilla Janne, körd av Matilda, ut mot Hov på norrsidan där Lejonklippan ligger.

Lejonklippan är en hög klippa, en stor klippa, en klippa med en sluttning och ett stup på exakt 368 möh. Det bor inte lejon på Lejonklippan. När flickorna kom fram mot starten på sin tur parkerade de nära vägen och upptäckte till sin förvåning att de parkerat precis i utkanten av green. Ja, tro det eller ej, det ligger en golfbana på Gimsöy, alldeles vid havet. Freja och Matilda kan nog utnämna golfbanan till en av de vackraste de har besökt.

Den dramatiska klättringen upp var plågsam, speciellt för Freja som är halt. Det var mycket tunga andetag och svetten rann längs ryggraden. Den dramatiska klättringen, 368 meter rakt upp (egentligen en ganska fin vandringsled som inte var det minsta farlig) tog ungefär 45 minuter. På vägen upp utfördes det lite KBT då Freja övade, med Matildas hjälp, på att gå lagom nära kanten till ett stup. Det var lite ångestladdat, men flickorna klarade sig bra upp till toppen. Väl uppe var första gången som Matilda och Freja stod på toppen av världen. För att fira blev det knäckemackor med gulost till lunch. Utsikten var magnifik då man såg till Henningvaer och till Vestvågöy och även ner på den förtjusande, kritvita stranden nedanför. Det blev fotosession, se bilder.

Den aningen mindre dramatiska nedfärden tog ca 10 minuter och klampande i ett träsk.

Vad som inte nämnts än är att det här var något som Freja och Matilda gjorde för att fira Sveriges Nationaldag. Som avslutning på dagen var det planerade fras-våfflor hemma i huset. Flickorna var dock ganska trötta, till och med så trötta att Freja somnade och Matilda stod och vispade förgäves sin grädde till våfflorna utan att någonting skedde. Efter ca 20 minuters vispande sa Freja ungefär så här ”du vet om att det där inte är vispgrädde, va?”. Då sprang Matilda till Mix och köpte vispgrädde och snip snap snut så var nationaldagen slut.

P.S. Solen sken hela dagen

Matilda före bestigningen, Renfjället mössan från mormor kom till god användning!

Fin utsikt!

Freja spanar.

Standen

På toppen av världen!

368 meter ner.

Ännu en bild av stranden.

Åh vilken underbar dag, NOT

MADDE

Det är vårt första ord i den här bloggen, enbart så att Madde på riktigt ska få känna att hon är närvarande.

Madde jobbar på Fiskekrogen i Henningsvaer och är en glad tjej på 2x antal somrar. En god kväll, lite bättre en alla andra knackade det på dörren och in klev Madde med en flaska vin i högsta hugg. Med lite vilja lyckades hon få Freja och Matilda att öppna en låda rosé och festen var igång.

Lite senare på kvällen gick vi, tre vackra jenter, mot Klatrecafén för att ta en öl eller två och visa oss i byn så att alla nu borde veta vilka vi är. På Klatrecafén var det tomt.

Men man ska aldrig miströsta för att det inte är så mycket party på en pub utan istället tala med de underbara själar som gör att puben i alla fall inte är döstom. Det var vår taktik som ledde till att vi träffade den mest fantastiska mannen, CHRIS.

Vad vi vet om Chris:

• Han kommer från Engelberg
• Han jobbar för Apine Legends
• Han har varit helt täckt av en lavin
• Han har bytt bilmotor på Öland
• Han har åkt söderut nu för att träffa folk i Stryn

Har ni någon gång varit med om att ni har träffat en person som ni bara älskar utav hela era hjärtan? Chris är en sådan person. Hoppas att vi träffar fler sådana trevliga personer i sommar.

VATTEN och EL och en MASSA FEL

Sedan kommer vi till dagen D eller snarare dygnet D. Det börjar med att Matilda går och lägger sig och Freja tänker lite senare att hon ska duscha. Det finns inget vatten i kranen över huvud taget. Shit happens!

Matilda är ute och joggar på morgonen och Freja vaknar. Det finns inget vatten i

kranen. Matilda och Freja; ”Shit happens”. Matilda och Freja går till jobbet utan att ha duschat på två dagar.

Det här är all vår disk efter ett dygn utan vatten och el

Insikt på jobbet:

Det finns inget vatten i hela Henningsvaer eftersom ett par gubbar skulle byta vattenledningsröret som var ca 200 år gammalt och tog med sig ett nytt rör som hade helt andra dimensioner.

15 timmar senare finns det vatten i Henningsvaer. Freja och Matilda går hem från jobbet för att duscha. Det finns ingen el (dvs inget varmvatten). Observera att vi nästan är på Svalbard och det är kallt här. Freja och Matilda går mot butiken för att handla filmjölk till middag.

Insikt i butiken:

Hela Lofoten är utan ström eftersom någon ledning någonstans är trasig och ingen vet vart. Viktiga gubbar är ute och letar efter felet.

Freja och Matilda går hem, hungriga och kalla och smutsiga och kollar på Dirty Dancing. Nu har Matilda och Freja kollat klart och det är fortfarande kallt (egentligen ännu kallare eftersom vårt hus inte är isolerat) och de är fortfarande smutsiga men inte lika hungriga.

Matilda, insvept i sin sovsäck i salongen där vi sitter och ser på Dirty Dancing

Hopp inför morgondagen:

• Vi vill duscha
• Vi vill äta varm mat
• Vi vill inte sova i dunjacka och sovsäck under täcket
• Vi vill inte ha brunt vatten i kranen

P.S. Tea är 27 år gammal, de är allt vi vet än så länge

To be continued…

What about that ride in?

"Uäääähblääääuschhhhhblääääää”, Freja kl 06.00 måndag den 31 maj 2010.

Några timmar, ca 12 stycken, tidigare anländer Matilda till Stockholm i sho

rts efter en helt korrekt navigerad bilfärd från Falsterbo till Värmdö

. Hon äter lite senare födelsedagskaka, citronpaj med hallonmaräng, som hon bjuds på av Freja sent på söndagskvällen.

För att gå tillbaka till inledningen var det så var det ett citat av Frejas första ord på vår gemensamma resa mot typ Nordpolen. Vi startade alltså kl. 06.00 på måndagsmorgonen, på Värmdö, för att köra de underbara 95 milen till Luleå. Kvällen innan hade vi snabbt kommit på att vi, dumma i huvudet som vi kan vara ibland, inte hade fixat något boende i Luleå över natten. Varför vi inte hade gjort det kan ingen svara på, no

excuses! Här vill vi då lägga in ett tack till underbara Malin Niklasson som kom till vår undsättning genom att låna ut, inte bara några kvadratmeter av sitt golv, utan hela sin lägenhet till oss. Detta gjorde hon dagen innan tenta och samma

dag som sin egen födelsedag, vilken hjältinna!

Resan till Luleå var smärtfri. Det var sol och alla barnen var glada.

Insikter under resans gång:

• Umeå är en mysig stad
• Vi tycker om motorväg med viltstängsel
• Eventuellt har Örnsköldsvik en
  hoppbacke
• Det står en osthyvel mitt på ett fält någonstans i Västerbotten
• Jens Lapidus är bra på att tala i radio

Vi fick kaka i Luleå av Malin och vi fick se Evelina Edströms fina studentlya.

”Uäääähblääääuschhhhhblääääää”, Freja kl 06.00 tisdagen den 1 juni 2010.

Upp igen, helt omänskligt tidigt för att köra VÄSTERUT mot Henningsvaer på Lofoten

. Matilda erbjöd sig snällt att köra de första timmarna så att Frej

a kunde få sova lite mer. Freja sov lite mer.

”Jag tror jag har kört fel, vi är i Haparanda”, Matildas första ord när Freja har vaknat.

Nu kommer vi till den kritiska punkten i historien där det är tur att Freja just läst en bok om att acceptera situationer som de är och göra det mest konstruktiva för tillfället, varpå hon inte får panik och blir arg utan istället säger något i stil med, ”då måste vi vända”.

Matilda kände sig lite ledsen på sig själv, milt sagt, över att ha kört österut mot Finla

nd istället för västerut mot Norge, men det löste hon så fint genom att köra tillbaka och inte missa avfarten mot E10 den här gången. En liten omväg på ca 20 mil. Matilda körde stabilt i sex timmar till Kiruna.

Insikter mellan Luleå (via Haparanda) till Kiruna:

• Haparanda är ett skitställe med enbart ett stort IKEA
• Kalix är fint men vi behöver inte se det två gånger
  
  
• Som plåster på såren fungerar alltid ett inköp av nya solglasögon på en mack
  
  
• Renar är korkade djur
• Kirunas kyrka är fantastiskt fin, men staden är ganska ful
  

I Kiruna pausade vi lite lätt genom att trycka varsitt meal på Sibylla. Lite kultur ko

m också med då vi besökte Kirunas berömda kyrka, fett nice. Därefter var det dags för Freja

att sätta

sig vid ratten och köra mot gränsen.

Ett snabbt stopp i Abisko och långsamt genom Riksgränsen (för att Matilda skulle få en uppfattning om byn) och sedan var vi i Norge, omgivna av små hytter.

Slingerikrok slingerikrok, slingerikrok, vacker utsikt, lastbil, slingreikrok, slingrikro. Vi är på Lofoten, Austvågöy, Vågan kommune. Telefonkort är fixade, vi är installerade i vårt hus, vi har socialiserat med cheferna och träffat vår nya sambo som är lite mystisk, Tea Holmgren, samt dennes pojkvän från Stavanger, Eiven.

Mystiskt kring Tea:

• Är hon tillsammans med Eiven?
• Kommer hon från Norge, Sverige eller något engelskttalande land?
• Hur gammal är hon?
• Vem är hon?
• Kommer hon göra något annat än att jobba och klättra i sommar?

To be continued…