Idag har jag, Freja som skriver just det här inlägget, funnit något som jag tror, åtminstone för tillfället är meningen med livet. Det är egentligen en form av meditation, reflektion och ren lycka. Egentligen skulle jag nog vilja uttrycka det som ”pure happines” för det låter så mycket starkare på engelska. Nåväl, min upplevelse handlar i alla fall om natur, närheten till frisk luft och vatten, ensamhet, triumf och motgångar. Idag tog jag ett av de bästa valen hittills den här säsongen. Jag hade valet mellan att följa med ut och dricka lite för mycket öl, sådär så att man blir lite slö i skallen alternativt lite för pratig, eller att inte göra det och göra något annat som jag inte gjort på länge och som jag längtade efter. Jag valde det senare.
Klockan 22.00 tog jag således mitt fiskespö, mina fina nya drag som jag fått av pappa, min nya fiskelina som jag fått av Tom samt mina nyvunna kunskaper i hur man knyter en perfekt knut så att pilken inte lossnar i första taget. Jag gick ut på udden, bakom fotbollsplanen, och ställde mig precis där jag och pappa stod för ungefär ett år sedan. Det var helt stilla och himlen helt rosa i nordöst. Rakt framför mig hade jag ett helt stilla hav där spetsiga och mörklila berg stack upp som spjut ur havet. Det är en syn som jag vill unna alla människor.
Eftersom vattnet var så stilla var det lätt att se var stimmen av makrill simmade. Det är nämligen så att makrillen simmar i stora stim precis vid vattenytan. De får vattnet att se ut som bubblande syra. Tricket då är att kasta ÖVER stimmet och sedan veva in linan genom stimmet. Om man lyckas med det får man nästan garanterat fisk på kroken. Jag fick fisk på kroken. Första kastet och sedan hade jag min allra första makrill i hela världen. ”Pure happines”. Kvällen fortsatte med lite små sej, sedan en liten svacka där jag förlorade ytterligare två drag, och slutligen en beslutsamhet som gjorde att jag fick up en sista makrill. Den var stor! Det tog mig säkert fem minuter att få upp den och jag har nu insett att jag älskar mitt fiskespö, men det är lite för svagt för att dra up större fisk med. På det viset avslutade jag min fiskekväll och fick gott om uppmuntran av turisterna som hade satt sig bredvid för att beundra utsikten. Fem sej och två makrill (varav en stor).
Jag mötte Teea och Matilda på vägen hem då de varit på Klatrekafét och kom fram till den ypperligt smarta tanken att det nog var bästa att gå till jobbet för att rensa fisken istället för att göra det i vårt nystädade hus hemma. Observera här att det är Matilda som har städat, en applåd för det. På vårt jobb har vi en liten sektion, precis innan man går ner på bryggan som är avsedd för att rensa fisk. Där finns vask och en stor bytta att slänga alla fiskrester i så att måsen inte får tag i det. Där rensade jag och det gick långsamt men jag märkte faktiskt att jag blev bättre och bättre så till slut tror inte ens Tom hade kunnat klaga.
Det var när jag stod där och tittade ut över den rosa himlen som sträckte sig över Festvågstinden som jag kom på vilket val jag hade gjort. Jag hade valt att fiska upp min egen mat och stå och rensa den i midnattssolen och njuta av dofterna, vyerna och ljuden, istället för att gå ut på krogen och supa mig full. Just i det ögonblicket kände jag att det här är meningen med livet just för ikväll. Helt rätt, skulle man kunna uttrycka det.
Att jag sedan gick hem och satte mig på bryggan utanför huset för att skriva ner det här gjorde inte saken sämre. Inte heller den pissljumna Prips Blå fem komma två (skulle jag vilja säga men den är fakstiskt bara 5,0) nerkyld med halvfärdiga isbitar gör inte heller saken värre. Lärdom av det här är ganska simpel, gör det du egentligen känner för och inte vad andra vill. Eller fiske gör dig lycklig!
P.S. Nu luktar jag fisk, och Matilda hälsar!
WOW
SvaraRadera